“Antagligen sträckte du fram vänster hand när du skulle sträcka fram höger hand förra gången du passerade här och skulle ge dina fingeravtryck.”
Antagligen inte, tänkte jag, men kvinnan i passkontrollen på Newark Airport var trevlig och jag gick gärna till ett “speciellt kontor” för att lämna nya avtryck.
Sen var det ju inte direkt så att jag hade ett val i vilket fall, och jag hade sex timmar på flygplatsen att slå ihjäl så gärna det.
Vakten som hämtade mig till kontoret var trevlig och bad mig spela på gitarren.
Vakten i kontorsreceptionen var trevlig och bad mig spela på gitarren.
Vakten inne på kontoret var inte det minsta trevlig, bad mig att inte sitta så nära botdet och att inte läsa ett papper uppsatt på väggen. Jag fick vidare inte slå av den fläkt som var riktad mot mig – “den har ett syfte” – och inte hellereller vinkla bort den (“hörde du inte vad jag sa”.)
Det var också väldigt konstigt att jag varit i Centralamerika i hela tre och en halv månad, och att man i Sverige kan ta uppehåll från sin utbildning och att jag över huvud taget hette Johan i mellannamn då John var så mycket vanligare/bättre. Enda gången han log var när han pressade mig att erkänna att jag tagit två äpplen med mig, dem fick jag inte ha med mig, och jag fick inte äta dem på hans kontor. Och han ville inte ha ett.
Han blev återigen arg för att jag läste pappret på väggen (trots att jag lovade att inte komma ihåg vad det stod – “hörde du inte vad jag sa”), och efter 20 minuter var glädjen att slippa mig för honom lika stor som glädjen att avslöja mig som den svenska spion jag nog var skulle ha varit.
Ut från kontoret och genom den extra väskröntgen som alla svenska spioner (det hade tydligen varit en annan svensk inne på “speciella kontoret” innan mig, ett glödhett spår förutom att vi varit i Centralamerika olika länge, han var militär och jag student, han kring 40 och jag hälften så gammal och att det inte – trots ett tiotal frågor – fanns något som kunde knyta oss samman till den svenska spionagegruppering som eventuellt hade gett en befordran vid ett avslöjande) måste passera. I röntgen kom man på mig med det äpple som jag i sista stund hade norpat tillbaka från kontorsvaktens skrivbord, och det beslagtogs med stor noggrannhet (och kommentar i ett stort register med hänvisning till mitt passnummer).
“Det är från USA, så jag hoppas att det kommer att smaka förträffligt” sa jag på mitt mest älskvärda sätt.
Inget leende.
“Vi kommer inte att äta det, vi kommer att förstöra det.”
“Åhh, så tråkigt, det finns ju så många människor på jorden som svälter” tyckte jag.
Ortfarande inget leende eller något medhåll, bara bitterhet över att någon gång ha kryssat i fel ruta då det skulle väljas specialinrikting på polishögskolan, ett misstag som leddetill passkotrollen och beslagtagen frukt.
Etiketter bitterhet, kontor, newark, passkontroll, spioneri
