Jag skulle kunna ha anat vadsom väntade mig när jag såg alla färggranna dagisstolar. 28 stycken i färgerna gult, blått och rött. Eller när födelsedagsbarnets kompis lillasyrra dök upp; i dag skulle alla komma, “alla” på klassiskt centralamerikamanér.
Och när alla ska komma inklampandes måste såklart allting vara kirurgiskt rent för att allt sedan ska kunna bli väldigt skitigt. Födelsedagen startar alltså – för födelsedagsbarnet också – med moppande, putsande, torkande, diskande, duschande och allmänt städande.
Skurande, till exempel, går i Centralamerika till så att tre hinkar vatten hälls ut på golvet så att den situation det vi i Sverige kallar “åh nej vilken översvämning det har blivit här” eller “hemförsäkringsfall” uppstår, varefter man går över stället med en grov borste, gärna sjungandes, för att lösa upp smutsen i vattnet. Vattnet skyfflas sen ut på innergården och vardagsrumsgolvet har antagit en helt ny färg.
Min uppgift blev att laga middagen. Trots att jag hade familjemoderns sporadiska hjälp och möjlighet att be om ett gott råd då jag lyckats formulera en god fråga på spanska så kände jag ändå att ansvaret var lite väl fylligt för den som tidigare mest pysslat med makaroner och korv.
Grytan jag skulle fylla var enorm. Smörpaket efter smörpaket åkt ner tillsammans med morötter, lök och vitkål. Röra, röra, röra. Klart.
Icke.
Det handlade inte om att fylla en osedvanligt stor gryta – vilket jag först hade trott – utan om att fylla ett medelstort, rött badkar som stod placerat i ett av gästrummen.
Kyckling, nötkött, rödlök, mer morötter, gris, bröd. Mer av allt. Mer smör. Och en gång till. Ytterligare en omgång.
Likt en soldat – svettig och slutkörd, på gränsen tillsammanbrott – rapporterade jag till Mor att maten var klar. Dewt kändes dumt att jag fortfarande höll träsleven i handen där jag stod i hallen, men den hade som fastnat där.
Klockan tre började gästerna komma. Barn och förälder, kusiner till sysslingpysslingar, vänner och främlingar. En kille bär upp ett stort paket för trappen upp till huset, ivrigt påhejad av sin mamma(?) något steg bakom. Det gäller att visa sig duktig, även om det är ett fyraårskalas man är på väg till. Tyvärr ger han paketet till fel barn, och lyckas inte bättre vid nästa försök. Tydligen är vänskapen, eller förkunskapen, av det ytliga slaget.
Mammor kramas och kindpussas, pappor skakar hand och nickat igenkännande. Jodå, här har man varit förut, födelsedagskalas.
Igen. Varje helg.
När de 28 stolarna i stora salen är besuttna av varsitt barn kommer det fortfarande mer barn. Det delas ut vaniljglass på pinne, och masker för ansiktet. Maskerna gör det onekligen svårare att äta glassen, snart är förmiddagens rena golv ett minne endast bland våta golvmoppar.
Det dansas till hög musik, även farfar slänger omkring me käppen till samma musik som spelas på landets, och Centralamerikas, samtliga diskotek.
Överallt springer, kryper, jagar, krälar och hoppar barn i alla åldrar fram. Liv. Födelsedag, fest. Mat i massor, slagsmål, ungar som grinar, ungar som skrattar, fövirring. Det blir för mycket att skriva, vi stannar här. Farfar står i ett hörn och äter tortillas, födelsedagsbarnet skjuter sina gäster med en gul boll ur en plastkanon han fått, tre småtjejer håller krismöte i trädgården, en hund sitter i ett annat hörn och ser förvirrad ut, musiken skränar och någon har hittat en bit tårta under en blå plaststol.
Jag sitter på en grön stol med mankhöjd 30 centimeter och förstår i detta ögonblick vidden av de oändliga födelsedagar som firas varje helg i ett land där det finns barn precis överallt.
Etiketter barn, födelsedag, kaos, mat, städa, sysslingpysslingar, tårta, vaniljglass
