Att gå ner i tunnelbanan under London är ungefär som att åka hem i en supporterbuss efter en brakförlust. I de underdimensionerade gångtunnlarna strömmar människor fram med idel sura ansikten. Kanske beror det på att tågen och rulltrapporna allt som oftast står stilla då de borde föra oss framåt, eller på att biljetten man betalar för att stå stilla på något av dessa transportmedel är avskyvärt dyr. Att tågen, då de ibland rullar in på någon perrong, skapar en stormvid i de osmakligt kaklade gångarna så att fixade frisyrer blir ovårdade lurv får knappast någon att dra på mungiporna, och det gör inte heller det faktum att någon annan har sitt lurv i ens ansikte och att det inte finns någonstans att fly med sitt ansikte till eftersom det är fullt med andras sura ansikten överallt.
Så vad gör man? Jag kunde bara inte sluta le. Med djupa, tacksamma andetag drog jag in den instängda och sällan utbytta luften i mina lungor och lät mig roas av det dåliga skämt Londons tunnelbana utgör. Varje surt ansikte mötte jag med det bredaste leende som vandrat under Londons gator på mycket länge. Jag tror inte det gjorde speciellt många andra gladare, men varför gå och vara bitter när allt redan är förjävligt? (Eller kan man göra såhär om man är skitförbannad.)
Etiketter leende, sura människor, tunnelbana
