Välkommen till USA

”Antagligen sträckte du fram vänster hand när du skulle sträcka fram höger hand förra gången du passerade här och skulle ge dina fingeravtryck.”

Antagligen inte, tänkte jag, men kvinnan i passkontrollen på Newark Airport var trevlig och jag gick gärna till ett ”speciellt kontor” för att lämna nya avtryck.

Sen var det ju inte direkt så att jag hade ett val i vilket fall, och jag hade sex timmar på flygplatsen att slå ihjäl så gärna det.

Vakten som hämtade mig till kontoret var trevlig och bad mig spela på gitarren.

Vakten i kontorsreceptionen var trevlig och bad mig spela på gitarren.

Vakten inne på kontoret var inte det minsta trevlig, bad mig att inte sitta så nära botdet och att inte läsa ett papper uppsatt på väggen. Jag fick vidare inte slå av den fläkt som var riktad mot mig – ”den har ett syfte” – och inte hellereller vinkla bort den (”hörde du inte vad jag sa”.)

Det var också väldigt konstigt att jag varit i Centralamerika i hela tre och en halv månad, och att man i Sverige kan ta uppehåll från sin utbildning och att jag över huvud taget hette Johan i mellannamn då John var så mycket vanligare/bättre. Enda gången han log var när han pressade mig att erkänna att jag tagit två äpplen med mig, dem fick jag inte ha med mig, och jag fick inte äta dem på hans kontor. Och han ville inte ha ett.

Han blev återigen arg för att jag läste pappret på väggen (trots att jag lovade att inte komma ihåg vad det stod – ”hörde du inte vad jag sa”), och efter 20 minuter var glädjen att slippa mig för honom lika stor som glädjen att avslöja mig som den svenska spion jag nog var skulle ha varit.

Ut från kontoret och genom den extra väskröntgen som alla svenska spioner (det hade tydligen varit en annan svensk inne på ”speciella kontoret” innan mig, ett glödhett spår förutom att vi varit i Centralamerika olika länge, han var militär och jag student, han kring 40 och jag hälften så gammal och att det inte – trots ett tiotal frågor – fanns något som kunde knyta oss samman till den svenska spionagegruppering som eventuellt hade gett en befordran vid ett avslöjande) måste passera. I röntgen kom man på mig med det äpple som jag i sista stund hade norpat tillbaka från kontorsvaktens skrivbord, och det beslagtogs med stor noggrannhet (och kommentar i ett stort register med hänvisning till mitt passnummer).

”Det är från USA, så jag hoppas att det kommer att smaka förträffligt” sa jag på mitt mest älskvärda sätt.

Inget leende.

”Vi kommer inte att äta det, vi kommer att förstöra det.”

”Åhh, så tråkigt, det finns ju så många människor på jorden som svälter” tyckte jag.

Ortfarande inget leende eller något medhåll, bara bitterhet över att någon gång ha kryssat i fel ruta då det skulle väljas specialinrikting på polishögskolan, ett misstag som leddetill passkotrollen och beslagtagen frukt.

Alla kan/vill hjälpa med något

Vägen, några kilometer innan gränskontrollen till Honduras, är relativt rak och där finns inga avtagsvägar; ett bra ställe att lifta på vilket var precis vad jag gjorde.

Då dessutom Nicaragua och andra delar av Centralamerika är fyllt medvänliga och hjälpsamma människor så var jag rätt säker på att hinna dit jag ville under dagen.

Mycket riktigt, första bilen stannar. Tyvärr åker den åt fel håll, men föraren vevar ner fönstret och lutar sig ut mot mig.

”Ska du till Honduras?”

”Jo”, svarar jag.

”Ja, det ligger åt dethållet” upplyser han mig och pekar dit jag är på väg och därifrån han just kom.

Tack.

Födelsedagsfest/-kaos i Nicaragua

Jag skulle kunna ha anat vadsom väntade mig när jag såg alla färggranna dagisstolar. 28 stycken i färgerna gult, blått och rött. Eller när födelsedagsbarnets kompis lillasyrra dök upp; i dag skulle alla komma, ”alla” på klassiskt centralamerikamanér.

Och när alla ska komma inklampandes måste såklart allting vara kirurgiskt rent för att allt sedan ska kunna bli väldigt skitigt. Födelsedagen startar alltså – för födelsedagsbarnet också – med moppande, putsande, torkande, diskande, duschande och allmänt städande.

Skurande, till exempel, går i Centralamerika till så att tre hinkar vatten hälls ut på golvet så att den situation det vi i Sverige kallar ”åh nej vilken översvämning det har blivit här” eller ”hemförsäkringsfall” uppstår, varefter man går över stället med en grov borste, gärna sjungandes, för att lösa upp smutsen i vattnet. Vattnet skyfflas sen ut på innergården och vardagsrumsgolvet har antagit en helt ny färg.

Min uppgift blev att laga middagen. Trots att jag hade familjemoderns sporadiska hjälp och möjlighet att be om ett gott råd då jag lyckats formulera en god fråga på spanska så kände jag ändå att ansvaret var lite väl fylligt för den som tidigare mest pysslat med makaroner och korv.

Grytan jag skulle fylla var enorm. Smörpaket efter smörpaket åkt ner tillsammans med morötter, lök och vitkål. Röra, röra, röra. Klart.

Icke.

Det handlade inte om att fylla en osedvanligt stor gryta – vilket jag först hade trott – utan om att fylla ett medelstort, rött badkar som stod placerat i ett av gästrummen.

Kyckling, nötkött, rödlök, mer morötter, gris, bröd. Mer av allt. Mer smör. Och en gång till. Ytterligare en omgång.

Likt en soldat – svettig och slutkörd, på gränsen tillsammanbrott – rapporterade jag till Mor att maten var klar. Dewt kändes dumt att jag fortfarande höll träsleven i handen där jag stod i hallen, men den hade som fastnat där.

Klockan tre började gästerna komma. Barn och förälder, kusiner till sysslingpysslingar, vänner och främlingar. En kille bär upp ett stort paket för trappen upp till huset, ivrigt påhejad av sin mamma(?) något steg bakom. Det gäller att visa sig duktig, även om det är ett fyraårskalas man är på väg till. Tyvärr ger han paketet till fel barn, och lyckas inte bättre vid nästa försök. Tydligen är vänskapen, eller förkunskapen, av det ytliga slaget.

Mammor kramas och kindpussas, pappor skakar hand och nickat igenkännande. Jodå, här har man varit förut, födelsedagskalas.

Igen. Varje helg.

När de 28 stolarna i stora salen är besuttna av varsitt barn kommer det fortfarande mer barn. Det delas ut vaniljglass på pinne, och masker för ansiktet. Maskerna gör det onekligen svårare att äta glassen, snart är förmiddagens rena golv ett minne endast bland våta golvmoppar.

Det dansas till hög musik, även farfar slänger omkring me käppen till samma musik som spelas på landets, och Centralamerikas, samtliga diskotek.

Överallt springer, kryper, jagar, krälar och hoppar barn i alla åldrar fram. Liv. Födelsedag, fest. Mat i massor, slagsmål, ungar som grinar, ungar som skrattar, fövirring. Det blir för mycket att skriva, vi stannar här. Farfar står i ett hörn och äter tortillas, födelsedagsbarnet skjuter sina gäster med en gul boll ur en plastkanon han fått, tre småtjejer håller krismöte i trädgården, en hund sitter i ett annat hörn och ser förvirrad ut, musiken skränar och någon har hittat en bit tårta under en blå plaststol.

Jag sitter på en grön stol med mankhöjd 30 centimeter och förstår i detta ögonblick vidden av de oändliga födelsedagar som firas varje helg i ett land där det finns barn precis överallt.

Om att bli rånad

Blev som en aningens förvånad över alla som undrade över rånet i bussen(vilket jag inte blev, jag blev istället rånad på stranden, ursäkta röran).

Sen insåg jag att den lapp jag blev tilldelad antagligen skulle ses som ett hot, och möjligtvis ett rån, om det hade skett i Sverige.

Perspektiv.

Rädsla

Mannen i bokaffären är rädd att köpa en begagnad bok ingen sen vill ha. Flickan som säljer bröd är rädd för att inget få sälja. Den tyska turisten är rädd för att bli rånad. Även den lokala busschauffören är rädd för att bli rånad, och de som åker buss är rädda för trafiken. Människor i trygghet är rädda att förlora någon någon annanstans, och människor på resa är rädda att saker ska förändras där hemma.

När jag frågar efter bussen blir jag tillsagd att ta en taxi, och när jag sitter på bussen ger en ung kille mig en lapp med texten ”Kan du ge mig lite pengar? Jag föredrar att be framför att råna.”

Varför all denna rädsla? Vem tjänar på den, vem är den bra för? Pojken på bussen utnyttjar den, och taxichaufförerna får garanterat många kunder på den. Likaså kan hotell med en underbetald vakt ha högre priser på sina rum, lokala ”guider” tar nyanlända turister till deras hotell.

Eller rånar dem. Naturligtvis är det farligare att strutta runt en sen tisdagsnatt i San Pedro Sula eller San Salvador än vad det är att göra samma sak i Sundsvall eller Stockholm. Men är det inte värre att vara rädd hela tiden och på så sätt gå miste om sin resa än att bli av med en bunt världsliga ting?

Själv blev jag av med ett par badbrallor på en ödslig strand vid Stillahavet. Pinsamt att gå hem med en skjorta som knappt täckte min vita ändalyckt, men det behövs mer för att skrämma mig till en förbokad resa i de upptrampade, hårt bevakade samt insyns- såväl som utsynsbeskyddade turisttunnlarna.

Hur killen tänkte som gick hem i mina röda glatt lysande brallor – ett felsäkert signalement och obestridbart bevis på ett värdelöst rån – tänkte vet jag inte.

Telefonbuss

I lufttuben dykare använder får det plats lika mycket luft som i en klassisk telefonkiosk i London. I en luftisolerad telefonkiosk kan man alltså andas, förutsatt att man pratar på Londonmanér och inte brusar upp under samtalet, i lite drygt en timme. Påståendet, som jag håller för troligt, kan verka orelevant, men på väg från stranden någon mil utanför Leon var det just det jag tänkte på.

Anledningen var att jag åkte buss. Kopplingen verkar först långsökt, men är det ingalunda.

Tänk dig att du har en klassisk, röd londontelefonkiosk. Försiktigt, så att inte de lufttäta tätningarna skadas, lägger du den ner, och kryper sedan in i den. Telefonen skulle du nu kunna montera bort eftersom det inte kommer att användas i detta exempel, men jag föreslår att du har den kvar för nödsamtal. Sätt nu fyra hjul på kiosken, och förstora den – inte för mycket men så att den ändå känns bekväm att sitta i nu när den ligger ner. Eftersom kiosken är lufttät kommer ingen mer luft in och luften blir alltså utspädd med vakuum, men det kommer inte att märkas. Nu ska vi nämligen stoppa in (alla) människorna som bor i London i den här kiosken (som har blivit en buss, tro det eller ej), och lufttrycket kommer alltså att återställas igen.

Nu, hukandes under telefonen med ett finger på nummerskivan, kommer relevansen i det inledande påståendet att verka synnerligen relevant även för dig, men du står fortfarande i en omkullvält telefonkiosk/engelsk buss.

Även om alla människor i London trängs samman där kommer det fortfarande, eftersom det är just engelsmän som bor i London och numera i en telefonkiosk, finnas ett visst mellanrum mellan samtliga i kavaj klädda män, och ett litet mindre mellanrum mellan övriga. När vi nu förvandlar dessa londonbor till Nicaruganer (anta att det närmar sig val och det konservativa partiet behöver fler röster varpå de ger alla londonbor Nicauruganska pass) blir det trängre: familjerna blir större och barnrikare, packningen är inte längre en Blackberry mobiltelefon utan en kedja av diversehandlares uppköpta centrallager, chauffören är inte längre den artiga, svarta killen som säger ”cheers” utan en fet, arg man i skitig skjorta som skiter i om det pågår ett vägarbete eller inte. Om vi vidare antar att vi nu kommit till Nicaragua så pågår det förmodligen inte något vägarbete eftersom det arbetet inte kommit längre än en skiss över den tänka väg som snart ska börja anläggas någonstans i det område vi nu befinner oss i. Förmodligen inte den här månaden eftersom det är fruktansvärt olidligt hett.

Nu, då du inte kommer på det gällande nödnumret i Nicaragua, kommer du liksom jag (han som har sin gitarr upptryckt i ditt skrev och sin armbåge i din nacke, det som sticker in i din höft är förmodligen en ananas som ska säljas på marknaden i den stad du ska till tolv kilometer eller fyra timmar bort) att försöka lösa ekvationen antal sekunder på en timme delat med antal människor i Lomdon plus barn.

Lycka till.

Surfing är krig

Framför mig reser sig en arg, vit mur, inte helt olik en glaciär på drift. Bakom mig, på stranden, står mina två leende kamrater och gör tummen upp. Inom mig breder en känsla av hopplöshet och saltvatten ut sig.

Tanken är att det under mig ska finnas en surfingbräda, och att jag med den på något sätt ska dyka ner under den framstörtande vågen innan den krossar mig till surfarmos. Tyvärr dränks även denna tanke i hopplöshet och saltvatten.

I sanningens ögonblick – ögonblicket just då solen skyms av vågtoppen och kamraterna på stranden stelnar till en aning i sina leenden – genomgår jag en inre kris. Känslan kan likna den hos en sten (om stenar har känslor) som sjunker på ett mycket djupt ställe i havet dit solen aldrig når. Den vet att nu är det kört på ett fullständigt slutgiltigt sätt. Havet är mitt inre, min själs boning, nu till bredden fyllt av saltvatten och hopplöshet; stenen är min själ, outsägbart bedrövad över att bo just där.

I nästa ögonblick slås jag i volter, skruvas i rondater och studsas mot botten. Mellan de korta bottenstötarnamina axlar, knän och hälar har rapporterar om har jag ingen aning om vad som är upp eller ner – nästan allt är svart vatten, resten är undflyende påminnelser om luft och världen där ovan i form av vita bubblor.

Säkerhetslinan till surfingbrädan rycker i min fotled. Tydligen för den en liknande tillvara någonstans en meter bort. Eller kanske närmare; jag minns de böjda, spetsiga fenorna under den och kurar ihop mig själv i fosterställning. Mitt hjärta har inte alls kommunicerat med mina lungor utan har nu gjort slut på allt syre som en slags sista måltid, själv har jag intagit tillräckligt med saltvatten för att spontankonserveras då jag eventuellt spolas upp på stranden om någon dag.

Men. Någonting i den röra av vågrörelselära, fysiologi och sannolikhetkalkyler jag utsätts för tillåter mig att komma upp till ytan. Med saltpinade ögon ser jag en ny våg, en ny kamp mot havet, växa sig allt större. Jag sträcker mig efter min surfingbräda utan hopp om att ha den i min famn någon längre tid.

Surfing är krig. En kung av sand kan kanske tillåta sig att räkna endast var sjunde våg, men för oss dödliga surfare (inte att blandas ihop med de odödliga som faktiskt surfar på vågorna) räknas varje våg som den sista.

Bilingualt

Mannen frågar mig om jag kommer från Tyskland, och jag svarar så ärligt jag kan att så inte är fallet. En mild besvikelse anas, men han frågar vidare om vad min pappa jobbar med och om jag kan något annat språk än franska. Jag svarar att min pappa jobbar på radion och att jag inte talar franska men är duktig på svenska.
Konversationen på stora torget i Honduras huvudstad Tegucigalpa kan verka helt naturlig, och jag har haft liknande förr. Av någon anledning tror människor här att människor som inte är från här, och inte är från USA, är från Tyskland. Och om så inte är fallet att man pratar Franska. Två nekande svar får vidare ofta till följd att den andres bild av Europa kommer lite på sniskan, vilket endast kan avhjälpas genom att fler tyskar eller fransmän reser hit.
I varje fall, det som gör de här mötena värdefulla är – förutom det uppenbara i att vidga sina vyer och förståelsehorisonter i händelse av en stundande frågesport med just geografi som ett bärande tema – den inneboende språklektionen. Det är i varje fall vad båda parter hoppas på. Verklighetens samtal blir ofta att jag pratar så gott jag kan på den andres språk (spanska) och den andre pratar så gott han eller hon kan på mitt språk (vilket i det här fallet, i egenskap av tidstypisk imperialist, är engelska; må så vara att franska är mitt förmodade modersmål). Finurligt om man verkligen vill komplicera tillvaron och lägga grunden för missuppfattningar såsom franskans dominans i Europa eller hur man ska hitta till bussen till den by som uppenbarligen inte heter samma sak på spangles som på engliñol.

Tigoaffären

 Tänk dig att inte behöva bry dig om vad det kostar att ringa med mobilen. Och att du inte heller behöver bry dig om vad din vän eller någon annan(som ringer med samma operatör) betalar, trots att det är du som säljer kontantkorten och är den lokala kundservicen. Tänk dig en mycket liten stad i Honduras.

Tjejen i Tigoaffären (Honduras motsvarighet till en Teliabutik) ler och vill så gärna hjälpa mig. Jättebra, eftersom jag vill skaffa ett hondurianskt kontantkort. Jag frågar vad det kostar att ringa med telefonoperatören Tigo.

Åh nej, inte den frågan.

Men jobbar man i en affär som säljer kontantkort och telefontjänster ger man inte upp så lätt, vilka frågor ens kunder än kan tänkas komma med. Några telefonsamtal senare vet hon ungefär vad det kostar att ringa med Tigo. När jag säger att jag gärna vill köpa ett SIM-kort frågar hon om jag vill köpa ett simkort i morgon. Jag frågar om det går att köpa ett i dag, och hon svarar ”ojdå, det är visst söndag i morgon, men på måndag?”

Jag går hem för att fundera ett slag på hennes erbjudande.

Efter att ha funderat går jag för att ta en dusch. Innan jag kliver in möter jag tjejen som jobbar på hostelet: hon ler lömskt; jag ler tillbaka och menar att jag nog har duschat i duschar utan varmvatten förut.

En typisk nackdel med en bergsby/stad att vattnet i bergen är väldigt kallt. I brist på spanska svordomar och blodtillförsel till hjärnan skriker jag ingenting, men beslutar mig för att avsluta duschandet så fort tjejen där ute är försvunnen och inte kan bevittna mitt nederlag.

Med tre av åtta hjärnlober bedövade ger jag mig upp till Tigoaffären igen. Nu frågar kassörskan om jag vill se byns turistattraktion – en borg på en kulle – och hon improviserar en rast varpå vi går.

Utsikten var bra, vi pratade om saker jag kan säga på spanska (hur mycket snö vi har i Sverige, att det är svårt att prata spanska etcetera) och när vi kommer ner igen ska jag få låna en telefon eftersom personalen på Tigoaffären bestämt sig för att åka till traktens varma källor, och eftersom jag (tydligen) ska med måste jag ha en telefon att bli ringd på.

Kassörskans kompiskassörska plockar fram en necessär med telefoner, och tillsammans börjar de plocka ihop en fungerande enhet. Tydligen är det väldigt svårt att hitta en display som fungerar. Efter att ha brutit sönder två nokiamodeller och kasserat (dock utan att förstöra) sju-åtta andra – samtidigt som Estrella Azur har spelat en halvlek mot Atlantico i en fotbollsmatch som består av elva delar anfall och en noll delar försvar – får jag låna en telefon med dekalen ”Med GSM!”

Kakor och Gud på väg mot Guatemala City

Längst fram i den morgonfulla bussen till Guatemala City står en man och berättar om det senaste inom småkakebranschen. Han gör det mycket fort och mycket angeläget. Samtidigt går en annan man ner längs mittgången och delar ut kakpaket till alla och envar. Strax går han tillbaka samma väg och samlar in kakorna igen; ingen ville ha ett kakpaket på den här bussen och kakförsäljarna hoppar av.

In kommer en man med en rakhyvel i högsta hugg – ”det här är det senaste…”

Bussen vi åker i är gul och ser lite ut som en indisk religiös högtid. Längst fram, på panelen ovanför busschauffören, står det ”Gud visar mig vägen och ger mig tur” (Själv hade jag föredragit något slags intyg på att mannen som kör bussen har utbildning, eller i varje fall sinnesnärvaro, för att göra det), och bredvid hänger ett porträtt av Madonna inramad i neoblåa ljusslingor. Under porträtten sitter ett stort klistermärke av valfri blå smurf.

Ur fem medelstora högtalare hörs musik, men inte vilken musik som helst. Bussen verkar ha varit på sin senaste service (eller ’restauration’ som en sund svensk mekaniker skulle ha sagt) kring -96 och då både fått nya däck och uppgraderad musik i form av Best of 1995-plattan. Mellanstadienostalgi och smygporriga texter á la nittiotal.

Nästan längst bak i bussen kämpar jag för att, med inspiration från det svenska bussåkandet, antasta mina grannar så lite som möjligt. Det är inte så lätt eftersom vi resan sitter tre stycken på sätet, sätet i fråga är av halt syntetskinn och busschauffören vägrar anpassa bussens hastighet efter den sinnessjukt kurviga bergsvägen. Istället för att ha en integritetsfrämjande hållning dansade jag nu, tillsammans med övriga resenärer, en slags bussätessalsa.

Nu har även rakhyvelmannen klivit av och en prydlig man med något religöst i blicken har tagit hans plats. Och mycket riktigt; hängandes i ledstången strax under taket drar han upp en nött gammal bibel ur sin väska, bläddrar raskt fram till en sida full av gröna läsmarkeringar och drar ett citat från Döparen. Högt och tydligt. När Döparen så tystnat fortsätter vår bussmissionär på improvisationsbasis, och han har mycket att säga oss.

Min spanska är fortfarande upphov till många missförstånd och oavsiktliga förolämpningar, men jag uppfattade ändå ord som ’helvetet’ och (av missionärens kroppsspråk att döma en mycket stor) ’synd’. Han avslutade med orden ”för att överleva måste vi arbeta. Jag säljer parfym”, varpå han tog upp en näve hemmagjorda parfymflaskor ur sin väska.